Smärtfri upplevelse

Dagen började redan långt innan klockan ringde, då solen letade sig in i genom springan som bildats av det öppna fönstrer. Ett slags lyckorus infann sig och sömnen var som bortblåst. Våren är verkligen här för att stanna och livet leker. Blir ibland irriterad på mig själv och min bristande förmåga att ta åt mig av livets goda och njuta och vårda det underbara jag har. Skratt och fnitter blandades med utbyte av seriösa tankar när L äntligen behagade vakna. Underbart att få en sovmorgon tillsammans där ingen behöver stressa iväg till dagens alla måsten.

Två avsnitt av Ugly Betty tittades på innan duschen och verkligheten utanför lägenhetens skyddande väggar väntade. Handledarmöte med Bodil stod först ut på schemat vilket avklarades smärtfritt. Inget behov av rädsla för att ej bli godkänd inför opponering behövs, vilket lugnade mina stackars nerver. Körde ut mot Enviken där pappa väntade med god mat. Kökssoffan lockade och en liten tupplur efter maten satt inte fel. Inspirationen som varit total dom senaste dagarna är idag spårlöst försvunnen. Den bärbara datorn har inte ens startats idag, då vetskapen om att oöverkomliga skrivsvårigheter kommer att råda. Konstiga blickar från pappa när försök att förklara innebörden av skrivkramp gjordes, men utan större resultat. Mitt huvud snurrar av allt uppsatstänkande och dagen kommer av den anledningen bli fri från dess plågor med förhoppning om att morgondagen ska medföra nya friska tag. Helgen är vigd åt flera timmars arbete, men sanningen är nog den att det inte hinns med. Imorgon ska vikarie försöka ordnas så tidspressen lättar något.

Försvunne M verkar varit (observera tempusböjningen då han högst troligt dessvärre ej är vid liv längre....så sjukt äckligt tragiskt så man nästan blir arg!) fast besluten om att inte vilja bli hittad igen, eller i alla fall att göra det svårt för sina nära och kära. Alla poliser, alla från hemvärnet och många frivilliga har numera återgått till sina vardagliga sysslor. Det är tyst i den lilla byn och på ytan är det som att ingenting har hänt. Helikoptern som under så många dagar sakta sakta åkte över hustaken har nu tystnat och lämnat oss för nya uppdrag. Mitt hjärta lider med mamman D som är en otroligt snäll och god människa. Ingen borde utsättas för en tortyr som denna. att inte veta.

Rastlösheter infinner sig i min kropp och tanken på att överge den lilla söta byn för denna gång finns där. Imorgon måste en hel del ärenden avklaras innan jag kan styra ut tillbaka hit till min tillflyktsort. L ska skriva teoriprov där jag måste identifiera honom, fälgen som tydligen var skev ska lämnas in på verkstad, L ska lämnas av på jobbet, boken på biblioteket och nycklar ska kopieras. Hoppas inspirationen efter allt detta infinner sig så jag hinner få analys och diskussionsdelen avklarad. Känner att den måste skrivas om, då tröttheten var för stor igår när den skrevs.

///S